Igår lyckades jag för första gången att jogga runt sjön. HELA sjön! Nog gick 2/3 delar på vilja, men runt kom jag. Det fick mig att tänka lite. Man har sina mål i livet, stora som små som man vill genomföra. Målet har ett lopp där man har en start och givetvis ett mål, men där emellan så gäller det att ta sig framåt.
I början är man pepp och man kör på med all energi. Det går hur bra som helst, men plötsligt kanske det kommer en uppförsbacke. Det börja kännas i benen, det börjar kännas i kroppen. Det kan vara tufft beroende på hur hög backen är. Det är där du peppar dig lite extra mycket, det är där du får slita, det är där du kan känna att det börja ta emot lite. Men det du vet är att efter denna tuffa, muskeltränande backe så kommer det förhoppningsvis en nerförsbacke. Det är då man få ta tillfället i akt och passa på att samla på sig lite energi och lite vila.
För mig känns det som om de senaste månaderna verkligen har varit som ett långt lopp. För mig började det med uppförsbacke efter uppförsbacke. De blev allt brantare och brantare, och hoppet om en nerförsbacke eller bara planmark verkade vara utom räckhåll. Benen började vika sig, kroppen började ge sig och all brinnande vilja började bränna sönder del efter del i mitt huvud.
Plötsligt föll jag bland vassa stenar och grus som skrapade sig inte i knäna. Kroppen, som jag inte velat lyssna på, gav upp. Mitt huvud, som skickat varningar som jag förträngt med vilja, stängde av sig.
Från att ha ALL energi till att ha NOLL energi. Från att vara en människa som älskar att ha många bollar i luften till en människa som inte orkar bära upp sin egen kropp. Från att vara en människa som älskar att tänka, planera, klura och greja till en människa som inte kan tänka på något så litet som hur man gör för att lyssna och prata. Från en människa som orkat springa varannan dag till en människa som får hjärtklappning när hon gått ner för en trappa. Från att vara en människa som sprungit runt och serverat och plockat 100-tals med tallrikar till en människa som inte kan gå upp från soffan och sätta i sin tallrik i diskmaskinen.
Dagarna började flyta samman och höjdpunkten på dagen var om man orkade titta lite på TV och då KUNDE följa med på vad de sa.
Det var här som det var dags att göra ett beslut.
Att bara ge upp och hoppas på att allt skulle bli bättre
ELLER
Att stå fast vid att Gud kan hela människor och kämpa tills jag blir bättre än vad jag någonsin varit tidigare.
Jag har sett hur Gud har helat människor. Jag har sett hur Gud har öppnat blinda ögon, hur Gud har helat döva öron, hur Gud har helat lama människor.
Jag har själv fått be för en kvinna, som inte kunde gå för sin höfte, men som Gud helade och idag kan springa utan problem.
Om Gud nu kan hela alla dessa människor så kan han väl hela mig?
Där gjorde jag mitt beslut! Gud, hjälp mig, hela mig, ge mig kraft att kämpa mig tillbaka!
Gud hör bön mina damer och herrar.
Med såriga ben, med en trött kropp, med ett utbränt huvud lyfte han upp mig på benen igen. Svag, skakig och nollställt som jag var så gick jag inte ensam. Det var någon som höll mig i handen. Det var någon som var så stark, så fast och så mäktig som höll ett stadigt grepp i min hand och sa "Frukta inte Emelie jag går med dig"!
Sakta men säkert tog jag ett steg framåt och ett till. Inte alls med samma styrka och snabbhet som jag haft för, men med samma glädje och vilja.
Ett steg till och benen vek sig och jag började falla, men denna gången var det en hand som fångade upp mig. Någon som skyddade mig ifrån de vassa stenarna, någon som sa "Kom igen du klarar det"!
Jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta, vilket kunde kännas lite skrämmande. Men mitt mål är att jag ska bli ännu bättre än vad jag varit tidigare.
Det började med små små steg, ett efter ett. Det började med att man fick på nytt lära sig att gå. Lära sig att sätta en fot framför den andra. Det var jättetufft och det var många gånger som man bara ville ge upp! Det var många gånger då tårarna rullade nerför mina kinder. Tankarna och frågorna"Varför jag?!" började snurra runt i huvudet. Någon gång skrapade man emot knäet emot marken, men med den starka handen i min och otrolig vilja så föll jag inte helt. Gud hejade på mig, han trodde hela tiden på mig och han helade mig från dag till dag. Varje dag kunde jag ändå känna att jag blev bättre och bättre.
Jag joggade fram på planmark, men lite då och då dök en uppförsbacke upp. Ibland många på rad. Det var då man måste lära sig olika saker igen, som att komma ut och gå en halvtimme, eller vara bland en mindre grupp. Att lära sig städa igen, att lära sig orka läsa igen. Det kändes i benen, det värkte i huvudet, men efter ett tag kom det en nerförsbacke och då fick man vila lite och glädjen över att man faktiskt klarade det fick en att känna mod.
Idag har jag kommit en bra bit på vägen, jag klarar betydligt mer än vad jag gjorde för två månader sen, samtidigt som jag har en bit kvar.
Just nu så känns det som man när man är på slutet av sin runda runt sjön. Ni vet när man är helt utpumpad och man vet att det är inte mer än någon kilometer kvar, men då det är som tuffast.
Nu kan man bli frustrerad när det har gått SÅ lång tid och man fortfarande inte kan köra fullt ut. Men jag vet och jag tror av hela mitt hjärta att jag snart är i mål. För Gud går med mig och han kan hela dem sjuka! Han hejar på mig och han håller mig fortfarande i handen. Utan honom hade jag förmodligen inte rest mig upp än. Utan honom hade jag inte kommit så här långt och absolut inte haft kvar min glädje.
Jag fortsätter springa mitt lopp! När detta loppet är över och jag äntligen kommer i mål, så kommer ett annat lopp att starta, men det skrämmer mig inte för jag vet att jag har någon som springer med mig och håller mig i handen. Det kommer att komma mer uppförsbackar, kanske flera på rad. Man kommer säkert skrapa i knäna i gruset. Det kommer att kännas i hela kroppen, men man gör det inte ensam.
Gud tror alltid på oss! Han älskar alltid oss! Han lämnar ALDRIG oss!
