Kartongerna attackerar

Vad händer? Den ständiga frågan som Twitter ger en. Just nu så pågår en process att välja kläder för de kommande sex månaderna. Ingen lätt uppgift, då man inte vet vad man behöver. Eller kanske mer sanningsenligt, vad man verkligen VILL ha med sig. 

Hundraåringen spelas från min dator och det doftar morotskaka. 

Igår träffade vi alla på min sida släkten. Vi är en liten skara men kul har vi. Här är min kusin A, som mer känns som en syster än en kusin. 

Just idag är det 10 dagar kvar tills planet lyfter från Kastrup ner till Melbourne. Men konstigt nog känner jag inget speciellt. Jag tror inte att jag förstår det ännu. Visst kan det pirra lite, men det känns mer som om det är för typ en månads semester. Får se om det kommer att ske någon skillnad de närmaste dagarna. 

Om ni vill följa våran resa och äventyr i Australien, så får ni mer än gärna läsa det här. 

Ciao!

Från stadsbo till lantis

Känns som om dagarna bara flyger förbi på ett sätt som jag inte är van vid. På ett lätt sätt. Vilket när man tänker efter även det känns lite förvånande. På bara några veckor så har jag gått från att vara helt isolerad i en tenta-bubbla, till att blir lite mer fri som en fågel med sommarlov. Flyttat från vår älskade lägenhet som låg i "centrala" Sävsjö till att bo bland ängar och skog på landet. Allt har gått så fort och man har inte riktigt hunnit reflektera över saker och ting. Idag är det även exakt en månad till resan påbörjats mot andra sidan jorden. Skräckblandad förtjusning som min kära klasskompis skulle säga.
Men först ska det njutas till fullo med svensk sommar. Den är trots allt den allra bästa.

23.17

Nattens svarta färg fyller rummet. En snarkande man vid min sida och en katt som tassar omkring. Allt är tyst, ja förutom snarkandet då. Nu är det tredje natten vi sover på golvet i mammas och pappas vardagsrum. Nyckeln är inlämnad och vi är officiellt inte Sävsjöbor längre. Tillfälliga lantisar kanske man skulle kunna säga. Ingen nyhet för mig, som har den mesta erfarenheten av oss två. Men om några veckor ska vi uppleva något som vi aldrig tidigare har erfarit.

Hello Goodbye

Lägenheten är nu utrymd och flyttstädad. Dagen kom lite fortare än vad man hade räknat med. Nu är vi inte längre Sävsjöbor. Just nu så har vi inget fast hem utan kommer att börja vår resa med att bo i en resväska. Eller ja, näst intill. Nu kan man börja känna sommarlovskänslan på riktigt. Nu är det dags att koppla av, varva ner, ladda om.

Röda mattan med flashbacks

Fem år sedan. För fem år sedan vandrade vi på röda mattan, uppklädda från topp till tå och hade en kväll som länge kommer finnas i mitt minne. Igår, var den denna skönhets tur. Så bedårande vacker. Like a prom queen. My beautiful sis-in-law. Fem år låter inte så länge, men vad mycket som kan hända.
Dagens Em är inte som dåtidens Em. Man ändras, man formas, man härdas, man utvecklas. Halva min utbildning har passerat, och snart bär det av på äventyr. Vem kommer man vara om fem år? Det får vi fråga framtida-Em, men drömmar växer, mål sätts upp och no matter what kommer minnen för alltid finnas kvar. Jag vill lära mig att stanna upp, ta in och njuta av ögonblick som aldrig kommer igen.

Det kallas känslor

Känslor. Vi alla har dem. Vi alla upplever dem. 

Sorg. Glädje. Kärlek. Förtvivlan. 

Listan kan göras lång. Många känslor är enklare att identifiera, andra är som en dimmig sommarmorgon. Inte helt klara och skrämmande. 

En del är mer bekanta, andra obekanta. 

Vissa sätter sig som en klump i magen, andra ger en nästan vingar.

Men man får aldrig låta känslor styr ens liv. Då kan du lika väl åka Balder på Liseberg hundra gånger. Upp och ner, som en berg-och-dal-bana. Inget skulle vara hållbart och beslut skulle vara meningslösa. 

De skulle göra en mer sårbar och otrygg.

Att känna känslor är ändå att leva. Att känna sig vid liv. Att känna sig mänsklig. 

Jag skulle inte vilja leva utan dem. Vad skulle det vara för mening om man aldrig fick känna kärlek och glädje? Uppmuntran, trygghet. 

Tack Jesus för att jag får lägga mitt liv i dina händer. Du styr, inte mina känslor. 

Tack för att jag kan känna, känna mig levande. 

Ready steady GO

Äntligen är tävlingen igång! Eller ja, tävling kanske är fel ord. Men jag & V har ett löpning-projekt.

Vi ska springa till Stockholm. Inte i ett sträck, och inte fysiskt komma till vår huvudstad. 

Men springa lika långt som det är från Sävsjö till Stockholm i olika etapper.

Väldigt bra sporre och mål. 

Jag ska till Stockholm! 

Första sträckan avklarad idag! 

Heja heja!