Glädjehopp

Kommer ni ihåg det där legendariska hoppet som Flina brukade göra när han blev så där extra glad? 

Sista jag gjorde ett sådant hopp så hade jag klarat en tenta som jag var helt säkert på att jag skulle faila på. Gången innan det så gjorde jag ett glädjehopp i Central Park. 

Det är en helt fantastisk känsla och på något sätt så multipliceras den med 10 när man gör ett hopp. 

Testa det nästa gång. 

Jag är fast!

Årets första dopp

Den 30:e mars 2014. 

Då var årets första dopp avklarat. 

Ska medge att det var en aning kallt, så tiden i vattnet varade inte alltför länge. 

A couple of days off

Efter massa intensivt plugg är det äntligen dags för ett par lediga dagar. Dagar jag ska fylla med, ja, vad helst som faller mig in. Det är det som kallas fritid va? Inga måsten, inga krav. Bara lite tid att njuta, reflektera, och framför allt ladda batterierna. 

Idag är det dags för en resa med kära farmor till himmelriket för blomälskare, nämligen Blomsterlandet. Det är något speciellt med blommor. Hur de doftar, deras magnifika färger, och den glädje som de faktiskt kan ge. För min egen del har jag just nu en katt som mer än gärna även smakar på dem, vilket resulterar i diverse bitmärken på mina gröna växter. 

Är du förtjust i fåglar? Jag har då aldrig varit det innan, men min man har nog fått mig att få upp ögonen för dem på senaste. Det började i Melbourne där vi kunde se vilda papegojor flyga över våra huvuden. Som gröna små prickar kunde man se dem där uppe i skyn. 

Dessa vackra, röda papegojorna så vi på Fiji. Passar perfekt till palmens gröna nyans. 

Sometimes you do not know what to write about

Lite så känns det. Att man inte vet vad man ska skriva på den här så kallade bloggen. Vad kan vara intressant att veta? Vad skulle vara roligt att läsa?

För tillfället så händer allt och ingenting känns det som. Lite som det brukar vara. Man har massa att göra, men ibland känns det som om man inte kommer en enda meter framåt.

Vi har äntligen landat lite i vår nya lägenhet nu tycker jag. Visst det är mycket kvar att fixa, men det känns redan som vårt hem. Det är en fantastisk känsla tycker jag, att känna sig hemma. En plats där man bara kan vara, bara kan få vila, hämta kraft, vara kreativ, inga måsten, inget tvång, utan bara en plats av trygghet, glädje och kärlek.
Det är precis så som jag vill att mitt hem, vårt hem ska vara. En plats utan måsten, en trygg plats, och framför allt en plats där andra kan känna sig hemma.

Anyway, om en halvtimme ska jag iväg och fira två av mina absoluta favoriter, som tillsammans firar 50 år här på jorden. Märkligt vad tiden går och att detta är året då vi ska fylla 25.
Bilden nedan är tagen för 7 år sedan då vi åkte med hela klassen till Tyskland, ett minne för livet om man säger så. Nog har man ändrat sig på dessa 7 år, men är väldigt tacksam för att vi fortfarande håller ihop.

Ha en kalas bra lördag allihop och glöm inte titta på OS-finalen i hockey imorgon. I år tror jag att vi kommer att ta guld!

Del 3 - Har jag sagt att vi är filmfantaster?

Har ni sett Narnia? Tror det är i början av den andra filmen. Den med prins Caspian. I början av den filmen så kommer ju de fyra syskonen ut genom en grotta eller vad man ska kalla det. Från en tråkig och grå station i London, till ett färgglatt paradis. Anyway, filmälskare som V och jag är så blev det en resa dit när vi väl vara på Nya Zealand. Bilden nedanför är ett bevis. Känner ni igen det? 

Det var helt magiskt måste jag ärligt säga. Det var så vackert! Som ett sådant där paradis som man bara ser på filmer, eller bara drömmer om. När vi kom dit var det bara ett fåtal människor där, så man kan praktiskt taget säga att vi hade hela stranden för oss själva. Och ja, vi badade där! I det turkosblåa vattnet. Lite kallt var det allt, men hur ofta får man chansen att bada på ett sådant ställe?

Dagen därpå begav vi oss uppåt Auckland igen för att vandra i den regnskog som tar vid i stadens utkant. Uppe vid the visitor information såg man regnskog så långt ögat nådde, som ett grönt täcke över bergen.

Som jag sagt innan så bjuder Nya Zealand på ett varierande och framför allt enastående landskap. Mitt bland alla dessa gröna, sköna träd gömde sig vattenfall, vars forsandes ljud hördes på flera hundrameters avstånd.

I detta land så har man möjlighet att välja strand efter färgsmak. Det finns vita stränder, svarta stränder, och till och med röda stränder. Dock visste jag inte om att det fanns röda stränder förrän vi kom hem, men vi fick möjligheten att utforska en svart strand, Kare Kare beach. Stranden där filmen "The Piano" är inspelad. Var längesedan jag såg den, men jag har ett svagt minne av att de anländer med båt till denna strand med en stor, svart flygel ombord.

När solen var framme och dess strålar värmde upp den svarta sanden, brände det till under fotsulorna, och man näst intill skuttade fram. Sanden fungerade, tillsammans med vattnet, fantastiskt bra som en naturlig spegel och vi tog tillfället i akt och fick ett antal bra hopp-foton. I bilden nedan ser vi min man göra ja kan man kalla det ett Flinta-hopp? Yabba-dabba-doo!!!

Det här var verkligen bara ett axplock från vår resa på Nya Zealand. Fem dagar var vi där och det känns som om man bara såg en liten liten del av detta vackra land. Jag kan varmt rekommendera att åka dit, men tror att man minst skulle behöva typ veckor för att utforska bara den norra ön. 

Vet ni förresten att det inte finns några farliga spindlar eller ormar på Nya Zealand? - Guldstjärna till det! 

Nästa gång jag tar mig tiden och skriva lite ska jag försöka berätta om det andra stopp vi gjorde på resan hem till vårt kära hemland. 

Ha det bra tills dess och njut av livet! 

En dag hos Bilbo

Den fjärde dagen på Nya Zealand hade vi bokat biljetter till att åka på en rundtur i Bilbos, Frodos och Sams hemtrakter. Det var dags att besöka Hobbiton. Ett ställe som verkligen ligger långt ut på landsbygden, mitt i en fårbondes marker, och utan något som helst tecken av modern civilisation. 

Under årens lopp har V:s intresse för Tolkiens värld smittats av på mig och jag vart minst lika exalterad över att åka dit som han. (Okej, för att vara rättvis var han nog lite mer som ett barn på julafton än jag). 

Turen som var på typ 2 timmar var väldigt intressant. En ung guide berättade alla möjliga olika fakta som man inte hade någon aning om, i alla fall inte jag. T.ex. att trädet bakom Bildos hus är nersågat typ i Wellington, fraktat hit och uppbyggt på plats med handsydda, målade löv. Tio dagar innan inspelningen av filmerna så kommer man ju givetvis på att det är fel färg på löven, så det var bara till att måla om alla tusentals löv igen.

Detta var verkligen något som jag kan rekommendera, speciellt om du har intresse för just Sagan om Ringen. Man kände sig nästan som en liten Hobbit när man gick på de små stigarna.

Något som jag blev lite extra förtjust i på Nya Zealand är dess vackra natur. Speciellt här vid Hobbiton. Gröna, kulliga ängar så långt ögat kan nå, med en skymt av bergen i bakgrunden. Fåren som betar, och molnen som passerar lågt framför ens ögon. Visste ni förresten att det är mer får än människor som bor på Nya Zealand?

Bara se på denna bilden, är det inte alldeles magiskt vackert? Hit skulle jag gärna åka igen.